Så är titeln på mitt specialarbete från gymnasiet. Tänkte att jag skulle skriva det här.
Min egen upplevelse:
Jag valde att skriva om döden eftersom att jag har mist en syster i en trafikolycka. Jag har valt att skriva ner mina känslor, för att jag så sällen pratar om det. Olyckan ägde rum den 8. december 1989, hon var 12 år och jag var 13 år.
Men innan jag fortsätter skall jag skriva lite om en bok jag läst av författaren Elisabeth Kübler-Ross, bokens titel är " Om barn och döden". Jag tycker att boken är en väldigt bra bok eftersom den är skriven ur verkligheten. Jag kände igen många tankar från den boken. Jak kan varmt rekomendera den till alla som har funderingar över döden eller som jag, vill bearbeta sina egna känslor och tankar över den döde personen.
Eftersom jag inte pratar så mycket om olyckan, släpper jag loss alla mina tankar och funderingar på detta papper.
Jag ångrar verkligen inte att jag har läst boken.
Jag är inte personen som gärna läser böcker, men detta var en bok som var väldigt svår att lägga åt sidan.
Nog om boken:
Jag är uppväxt på en liten ö i nord-Norge och min mamma var alltid hemma med oss och hon var alltid hemma när vi kom hem från skolan. Och det går ju inte att beskriva hur gott det känns för ett barn att det finns en vuxen hemma när man kommer hem. I alla fall när man är barn. Middagen är färdig och man har alltid någon där att prata med om det är något man undrar över.......
I alla fall.
På morgonen den 8. december när vi gjort oss i ordning för skolan frågade min mamma vad vi ville ha till middag och min lillasyster och lillebror ville ha risgrynsgröt, mamma gjorde då i ordning en stor kastrull med just risgrynsgröt.
Det var dåligt väder den dagen, men vi gick i alla fall till skolan oavsett väder. Vägen var ungefär 2 km lång och det tog oss ca 30 minuter att gå till skolan eftersom det var en backe som var ungefär 1 km lång.
Vi kom till skolan och den dagen var precis som dagarna brukade vara förutom snöstormen som kom (när jag säger snöstorm, så menar jag det också). Skoldagen kom till sitt slut och jag skulle dra mig hemåt när jag träffade min syster Hilde i korridoren, jag frågade om hon skulle med hem. Men hon svarade att hon skulle vara kvar och titta på de andra i klassen när de hade gymnastik så hon stannade kvar där.
Det var det sista jag såg av henne.
När jag kom hem så började jag med läxorna. Det doftade risgrynsgröt i hela huset.
I och med att det var december, så hade vi gjort vår egen adventskalender (julkalender) som hängde på väggen i köket. Mamma och pappa brukade alltid handla in saker som de slog in och satte fast i kalendern.
Medan jag gjorde läxorna och väntade på att de andra skulle komma hem, kom plötsligt prästen på ön inspringand.
Vi hade hört talas om en olycka på ön den eftermiddagen, men jag tänkte inte mer på det, mamma var lite orolig.
Min storebror Magne var hos grannen som råkade vara min morbror.
När prästen kom inrusade frågade mamma:
-Är det ungarna?
-Ja, svarade prästen och mamma började gråta.
Jag kommer så väl ihåg att jag tänkte:
-Vad har det med oss att göra eftersom prästen har egna barn, varför kommar han till oss och talar om att ungarna har råkat ut för en olycka?
När han talar om att Hilde är död och att lillebrorsan Odd är medvetslös och på väg till sjukhuset, börjar jag att gråta också. Jag tror det inte, vill inte tro att det är sant.
Prästen som heter Karl-Philip ringde min morbror och bad honom skicka hem Magne på en gång.
När Magne kommer innanför dörren rusar jag fram till honom och säger att Hilde är död.
Han börjar gråta och skriker:
-NEJ!
Prästen ringde min moster och talar om det för henne också, hon kommer hem till oss efter 10 - 20 minuter. Efter det så ringar han till pappas jobb i Kungsbacka, Sverige och ber dem tala om det för honom.
Han hade flyttat i förväg, vi skulle komma efter.
Vi åkte med nästa färja till Harstad som är närmaste staden, där sjukhuset ligger.
Det var inte roligt att komma upp till intensiven där Odd låg, för det ända man hörde var Odd som låg och gnällde.
Odd lugnade sig först när mamma kom in och tog hans hand och strök honom över håret och pratade lugnt med honom, det var ju en röst han kände igen.
Och det bevisar ju bara att när någon är medvetslös så hör de ändå vad folk säger eller i alla fall känner igen röster.
När jag kom in i rummet och fick se honom började jag gråta igen. Jag klarade inte av att vara där inne och se honom eftersom han vänstra öga var stort som en tennisboll, eller nästan så stort i alla fall.
Han var medvetslös i fyra timmar. Det var kritiskt för honom.
Vi fick sova i rummet bredvid, mamma sov i samma rum som Odd.
Sjuksköterskorna tog bra hand om oss.
Jag kommer ihåg Lucia. Läkarna kom in på intensiven och lussade för oss. Det var en svensk läkare som jobbade där, han var lucia och ledde det hela. Det var ett roligt minne.
Vi har fortfarande kontakt med en av sköterskorna, hon och hennes familj har varit i Sverige och hälsat på oss.
När Odd vaknat till och blivit så bra att han börjat prata igen och registrerat att alla utom Hilde var där, frågar han:
-Var är Hilde?
Jag gick ut innan de förklarade hur det låg till, att hon dog i olyckan. Odd började då att gråta.
Medan vi låg inne på sjukhuset så fick Odd post från skolan som vi gick på och även från skolan på grannön. När han öppnade posten såg han hatt det var ritningar som alla elever hade ritat till honom. Jag tror att han har kvar alla fortfarande.
Vi stannade minst fjorton dagar på sjukhuset. Det var nära att vi fick fira jul där också. Odd och pappa stannade kvar några dagar extra.
Medan vi var där gick jag och Magne ner i kiosken på sjukhuset för att handla lite godis. Kassörskan frågade om vi var glada över att det snart var julafton och då svarade vi att det var våran syster som dog i olyckan.
Hon blev tyst och visste inte riktigt vad hon skulle säga, men sade att hon läst om det i tidningen. Alla visste om det.
En dag efter att vi kommit hem sade mamma och pappa att de skulle komma från tidningen för att ta kort och skriva om olyckan och om hur vi mådde. Det ville inte jag vara med på, så jag gick till skolan i stället.
När jag kom till skolan så var det helt annorlunda mot vad det hade varit före olyckan. De tog emot mig på ett sätt som de inte gjort innan, jag kommer också ihåg en dag medan vi fortfarande var kvar på sjukhuset. Jag och pappa åkte ut till ön för att de skulle hålla en tyst minut för Hilde i skola.
Pappa berättade om när han fick reda på att Hilde dött och om tågresan hem.
När han skulle börja jobba den dagen som olyckan inträffade så fick han inget att fungera på bussen. Men han lyckade tillslut att starta bussen och ta sig till Göteborg, där kom en annan och sade att han skulle ta pappas tur och att pappa skulle åka tillbaka till kontoret. Först ville han inte det, men han gjorde det tillslut.
När han kom dit så satt chefen där med en präst och en polis. Pappa förstod ju direkt att något var fel. Han fick fram att det var någon av oss barn, men han kom inte ihåg Hildes namn just då. När han tillslut lyckade komma på Hilde så sade prästen att hon var död.
Pappas chef hade redan beställt plats på tåget eftersom det inte fanns några lediga platser på flyget.
Väl inne på tåget så upptäckte pappa att han fått överslafen, och det var ju bra, för då kunde han ju lägga sig där direkt. Han berättade om hur han sett henne i ett starkt ljus som liknade en sol, men han såg hennes ansikte helt klart. Han sade att hon var väldigt nära honom och att han kunde höra henne säga:
-Pappa, jag är ju här.
Men när han sträckte ut armarna och skulle krama om henne så försvann hon längre och längre bort ju närmare armarna kom.
Han har sett henne flera gånger efter det, fast inte på samma sätt.
Vad gäller Odd så kommer han inte ihåg mycket av händelsen, annat än att han har sagt att han hörde röster precis hela tiden.
Han har råkat ut för två olyckor till, men de var långt ifrån lika allvarliga.
Det värsta med att Hilde dog var att jag inte hade någon att prata med och dessutom så miste jag min bästa vän.
Visst kunde jag prata med min familj om olyckan, men inte med henne.
Folk trodde vi var tvillingar eftersom vi jämt hade likadana kläder på oss. Jag kan inte säga emot folk som frågar om jag saknar henne för det gör jag, även om jag inte pratar så mycket om det eller visar det hela tiden.
Men hon finns ju alltid med mig i mina tankar, vad jag än gör och det kan ingen ändra på.
Jag valde att inte se henne i kistan, jag tror inte jag hade klarat det eftersom vi stod varandra så nära. Jag kanske hade varit annorlunda om jag sett henne. Pappa tog kort på henne i kistan, men jag vill inte titta på dem innan jag känner mig redo för det, och det är jag inte än.
Alla som ville fick gå och se henne, det gjorde de flesta. Det var vissa som inte ätit efter olyckan, man som gjorde det efter att de sett henne. Alla sade att hon såg så levande ut där hon låg, de bara väntade på att hon skulle öppna ögonen. De sade att det såg ut som hon andades, att hon låg och sov.
Så de gjorde ju ett jättebra jobb med henne när de tvättade henne och gjorde henne i ordning.
Först när vi sänkte kistan i jorden så släppte min chock, då började jag gråta på riktigt. Då förstod jag att det verkligen stämde och att hon verkligen inte skulle komma tillbaka igen.
Jag har tänkt på det flera gånger att om hon överlevt så hade hon kanske suttit i rullstol eller legat som ett kolli och inte vetat vem vi var. Och när man tänker på det så tänker man ju samtidigt att det var för hennes eget bästa att hon dog.
Kanske verkar egoistiskt att tänka så, men det gör både jag och resten av familjen.
Min moster skrev en dikt som vi använde på gravstenen:
Norska: Du sang om Jesus
her på jord.
Nå synger du
i englekor.
Svenska: Du sjöng om Jesus
här på jord.
Nu sjunger du
i änglakör.
Jag tycker den är bra.
Varje gång jag/vi är i nord-Norge tar jag alltid minst två kort på graven. Jag vet inte varför, men jag känner att jag måste det, jag känner mig tvungen till det.
Jag har ju egentligen inte gjort något för att berabeta förlusten av en person som stått mig så nära i alla år hon levde, vi gjorde ju allt ihop.
Jag minns hur vi brukade låsa in oss i rummet och bara sitta och sjunga, det kunde vi göra i flera timmar.
Jag förstår inte riktigt meningen med varför ett barn skall dö, men tänker att överlever man så måste det vara en mening med det. Det måste vara en mening med att Odd överlevde den stora kritiska olyckan som han var med om, och att de inte var större de två olyckor han varit med om här nere.
Jag tror ju det är en mening med allt som händer. Jag tror att allt är förutbestämt oavsett hur hemskt det är.
Döden är något som bara kommer helt plötsligt, man är helt hjälplösa när den drabbar en själv.
Jag funderar ofta på om det finns ett liv efter döden och det tror jag att det gör.
Hösten är den svåraste tiden på året för oss eftersom olyckan inträffade då och hon var dessutom född i november.
Jag ska skriva ner en dikt som heter "Legend" och den handlar om just döden.
Legend:
En flicka i vår gård blev sjuk och dog.
Hon lekte för sig själv och ingen tog
notis om henne, medan hon fanns till.
Hon grät så fort och skälldes lipsill.
Når hon dog, så fick andra lov att se hur fint
hon i sin kista sov.
Hon skulle bort, vi tänkte knappt på vart;
Vi hade på den tiden inte klart begrepp
om vad det innebär att dö.
vi skulle bara in och ta adjö.
Fast syskonen vid kistan stod med gråt
i halsen, såg man hur de gladdes åt att
vara i släkt med en som var så fin.
De skulle sedan ha konfekt och vin
till ära för en döda, som var klädd
i vitt och hade blommor kring sin bädd.
Hon hade växt och blivit stor,
men skulle ändå lämna far och mor.
Det märktes tydligt, att på något sätt
en underbar förändring hade skett.
Vi som ibland gjort narr av henne fräckt,
stod gripna av förvåning och respekt
och kände på oss, att hon var för mer
än något annat barn i vårt kvarter.
Jag tycker att dikten är bra, den säger mycket om mobbning, men också hur farligt det kan vara. Den berättar vad som kan hända med en mobbad person.
Jag fortsätter med en annan dikt:
A PRAYER FOR A BABY
Never to have known you,
but to have loved you.
Never to have held you,
the way mothers do.
With you I bury my hopes and dreams,
for an unknown child I'd never seen.
But also I bury the love in my heart.
And the sadness of knowing that we must past.
And I pray to god to do for you.
All the things that I would like to do.
And to keep my baby safe from harm.
To laugh and frolic in springtimes arms.
Denna dikt föll jag för, den handlar ju om att mista ett barn. Visserligen handlar den ju om att mista ett barn i PSD men ändå, den är jättefin.
