Förstår inte hur en del vuxna tänker.....

Varför ska det vara så himla svårt för vissa att acceptera att alla har ett förflutet och i vissa fall, ganska ofta faktiskt, så finns det med ett eller flera barn i bilden.

Varför ska det vara en massa bråk mellan bio och bonusföräldrar.
Jag kan ju förstå att det kan bli lite bråk om bioföräldrarna är ett par när den ene parten träffar en ny och gör slut på grund av det.
Men varför kan man inte tänka på barnen och bete sig som vuxna. Varför ska man bråka inför barnen och prata skit om den andre föräldern och barnens bonusförälder framför barnen.

Är inte det bästa om man försöker att ha ett vuxet bemötande mot varandra, i alla fall när barnen är med.
Barnen märker ju av och förstår mycket mer än man tror. Och många barn tar då på sig skulden till att alla vuxna i deras liv bråkar.

Jag menar inte att man behöver bli bästa vänner, men att man kan prata och kanske umgås för att barnen ska må bra.

Och jag förstår inte varför de flesta bioföräldrar tänker på sig själv i första hand. Många tänker ju inte på barnen utan enbart på sig själv, och de gör allt för att de ska må bra.

Är inte det viktigaste att se till att barnen har det bra och att de mår bra?.....

Jag tycker faktiskt att man ska lägga sig själv åt sidan i det läget och låta barnen komma först. Man ska ju faktiskt lyssna på sina barn.....
Nu menar jag inte att barnen ska få bestämma hur det ska vara, men man måste i alla fall lyssna till vad de tycker och tänker, och hur de vill ha det.

Vill barnen att alla ska vara med på kalas eller skolavslutningar och andra saker, så tycker jag att alla ska få vara med.

Och samma med de olika helgerna och umgänge. Varför ska det vara så himla svårt. Det är ju inte så lätt när barnen är små och inte vet vad de vill. Men när barnen blir äldra, varför inte låta barnen bestämma att nu vill jag vara hos mamma eller pappa, fast det inte är deras helg.

Hemma hos oss får min bonus komma när han vill. Vi har inte haft det där med din och min helg på några år nu. Men det fungerar bra. Han mår ju bra av det. Och han ska ju känna att detta är hans hem också, inte bara varannan helg....

Och relationen mellan mig och pojkens mamma är helt ok. Vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Om saker som rör pojken och även allt annat.
Vissa tycker det är så konstigt att jag kan ha en sådan relation med henne, men då brukar jag säga: "Varför ska jag tycka illa om henne bara för att hon är bonusens mamma?"

Nej, jag tycker man ska tänka till lite innan man börjar bråka inför barnen. Bete sig vuxet i situationen. Låta barnen komma först. Låt barnen må bra.

Skyldigheter och rättigheter.....

Som Bonusförälder har du många skyldigheter men inga rättigheter..

Det förväntas att du ska behandla ditt bonusbarn som ditt eget, visst, jag ser inga konstigheter i det. Men när barnet uppför sig illa, så får du helt plötsligt inte behandla det som ditt eget, du får ju inte skicka barnet till sitt rum eller säga till på skarpen, det ska bio föräldern göra. Är inte det lite snett. För om du är själv hemma med bonusbarnet och det uppför sig illa eller har gjort något det inte får, då ska du ha överseende med det till pappa eller mamma kommer hem. Och då kanske det har gått så många timmar att barnet inte kommer ihåg vad det gjort. Men då ska det eventuellt få sitt "straff". Du får alltså inte vara med att uppfostra barnet.

Samma gäller dagis, du får lämna och hämta på dagis, men du har inga som helst rättigheter att vara med på föräldramöten. Samma gäller ju skolan.

Du ska behandla bonusbarnet som ditt eget men du har inga rättigheter.

Så vad förväntas egentligen av oss bonusföräldrar:

- Vi skall vara en extra vuxen i barnets liv.
- Vi skall finnas till hands när de behöver oss.
- Vi skall respektera och älska, eller i alla fall tycka om dem.
- Vi skall se till att de har det bra de gånger de är hos oss.
- Vi skall se till att de har mat i magen och kläder på kroppen.
- Vi skall vara en som kramar och tröstar när de är ledsna.
- Vi skall plåstra om dem om de ramlat och slagit sig.
- Vi skall hjälpa till med läxorna.
- Vi skall se till så de är rena och fina.
- Vi skall läsa eller sjunga för dem när de ska sova.
- Vi skall tala om för dem hur viktiga de är och att de alltid är nummer 1 i mammas och pappas hjärtan.

Men vi har fortfarande inga rättigheter.......

Mina egna erfarenheter och synpunkter av att vara styvmamma....

För det första så gillar jag inte ordet STYV....det låter så hårt. Tycker bonus låter mycket bättre. Så jag brukar själv säga att jag är bonusmamma och att jag har en bonusson.

Men mina erfareheter är bara positiva. Självklart så vet jag ju att jag har haft turen att få den bonussonen som jag har, han är ju helt underbar.
Och jag kan nästan garantera att det beror på hur man själv är och hur man bemöter barnen.

Min bonus har flera gånger sagt att han älskar mig, och det värmer ju så otrotligt. Det är ju så gott att höra.

Vad jag inte kan förstå är de bonusföräldrar som inte tycker om eller rent av hatar sina bonusbarn. De tycker de är jobbiga. Jag tror mer det handlar om svartsjuka för att deras nya har ett förflutet där ett underbart barn har kommit till världen. Och hur kan man bara hata ett barn. Eller bara tycka illa om det.

Ett barn är ett barn och söker bara bekräftelse. De söker uppmärksamhet och vill bara bli älskade. Om ett barn är jobbigt så är det ju bara för att se om den nye vuxne personen i deras liv kommer stanna. Kan man inte bevisa för barnet att man kommer stanna och finnas där för dem oavsett hur de beter sig, hur ska man då kunna vänta sig att få respekt och tillit från deras sida. Många gånger så har barnen blivit svikna av sina biologiska föräldrar så många gånger att de bygger upp en fasad, en mur, där de inte vill släppa in en annan vuxen. De vill ju inte bli sårade igen. Men visar man bara att man kommer finnas till för dem, även när de är som jobbigast, så släpper de den fasaden och allt blir bättre. Fast det kan ju ta tid.

Ett barn är ju det mest underbara som finns, så jag förstår inte hur man som vuxen kan vara så barnslig att man inte kan fatta det. Vare sig det gäller sina egna eller andras barn.

Och blir man ihop med någon som har barn sedan tidigare, så får man ju acceptera det, eller så har man ju inget där att göra.
Och värre är ju om bioföräldrarna inte lyssnar på sina barn utan stannar kvar hos den nye som hatar deras barn, bara för att de tycker så mycket om den personen.
Eller när den ene bioföräldern inte kan acceptera att pappa eller mamma har träffat en ny och då hindrar barnen från att hälsa på eller träffa deras andra förälder på grund av den nye. De är helt enkelt rädda för att barnen ska tycka mer om den nye än om bio. Och det är ju helt fel, för alla vet ju att ett barn alltid älskar sina biologiska föräldrar oavsett hur illa de beter sig.

Jag och min "bonus".

När jag träffade min nuvarande sambo så fick jag automatisk hans son med i "paketet".

Självklart så var jag ju närvös och lite orolig över vad pojken skulle tycka om mig, och jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Pojken var ju trots allt 8 år då.
Men det fungerade jättebra, och vi fick jättebra kontakt redan första gången jag träffade honom.
Visst, han var ju inne i trotsåldern, så lite jobbigt var det ju att komma in och bli en "familj" när man inte har egna barn. Men aldrig har jag fått höra att: "Du är inte min mamma, så du bestämmer inte över mig". Han har alltid lyssnat på mig, visst har man kanske fått tjata lite, men vilka föräldrar får inte tjata på sina barn.

Jag är säker på att vi egentligen gjorde fel första gången jag träffade honom....Men finns det egentligen något rätt sätt...
Jag och min nuvarande sambo hade precis träffats. Jag åkte med när han skulle hämta sin son. Pojken tog det bra, och allt blev jättebra. Han visade i alla fall inte att han tyckte illa om mig.
Vi har haft några små dispyter, men inget märkvärdigt....Men alla föräldrar har väl någon gång dispyter med sina barn....

Jag har varit med och uppfostrat honom från 8-års ålder och han har respekterat mig, och självklart så respekterar jag honom, och jag älskar honom som min egen.

Nu är det mig han tyr sig till när han har några funderingar eller om han bara vill ha någon att prata med. Han berättar mer för mig än för sina föräldrar. Fast det kanske inte är så konstigt, för jag blir inte lika lätt arg över saker och ting som hans föräldrar kan bli. Ja, självklart så är jag orolig, men jag kan ju kanske ta det på ett bättre sätt. Det är ju något annat när man inte är biologisk förälder. Jag lyssnar på honom och visar det, jag avbryter inte när han pratar med mig. Jag kommer med råd och tips till olika situationer.
Jag gapar och skriker aldrig på honom, och jag har aldrig behövd skälla på honom. Jag behöver inte ens höja rösten åt honom, jag bara säger att nu är det allvar, och då lyssnar han.

Han blir 16 i december och vi har funnits i varandras liv i 7 år:-)

Jag älskar honom som min egen, han har ju gett mig så himla mycket.