06 november 2007

Jag och min "bonus".

När jag träffade min nuvarande sambo så fick jag automatisk hans son med i "paketet".

Självklart så var jag ju närvös och lite orolig över vad pojken skulle tycka om mig, och jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Pojken var ju trots allt 8 år då.
Men det fungerade jättebra, och vi fick jättebra kontakt redan första gången jag träffade honom.
Visst, han var ju inne i trotsåldern, så lite jobbigt var det ju att komma in och bli en "familj" när man inte har egna barn. Men aldrig har jag fått höra att: "Du är inte min mamma, så du bestämmer inte över mig". Han har alltid lyssnat på mig, visst har man kanske fått tjata lite, men vilka föräldrar får inte tjata på sina barn.

Jag är säker på att vi egentligen gjorde fel första gången jag träffade honom....Men finns det egentligen något rätt sätt...
Jag och min nuvarande sambo hade precis träffats. Jag åkte med när han skulle hämta sin son. Pojken tog det bra, och allt blev jättebra. Han visade i alla fall inte att han tyckte illa om mig.
Vi har haft några små dispyter, men inget märkvärdigt....Men alla föräldrar har väl någon gång dispyter med sina barn....

Jag har varit med och uppfostrat honom från 8-års ålder och han har respekterat mig, och självklart så respekterar jag honom, och jag älskar honom som min egen.

Nu är det mig han tyr sig till när han har några funderingar eller om han bara vill ha någon att prata med. Han berättar mer för mig än för sina föräldrar. Fast det kanske inte är så konstigt, för jag blir inte lika lätt arg över saker och ting som hans föräldrar kan bli. Ja, självklart så är jag orolig, men jag kan ju kanske ta det på ett bättre sätt. Det är ju något annat när man inte är biologisk förälder. Jag lyssnar på honom och visar det, jag avbryter inte när han pratar med mig. Jag kommer med råd och tips till olika situationer.
Jag gapar och skriker aldrig på honom, och jag har aldrig behövd skälla på honom. Jag behöver inte ens höja rösten åt honom, jag bara säger att nu är det allvar, och då lyssnar han.

Han blir 16 i december och vi har funnits i varandras liv i 7 år:-)

Jag älskar honom som min egen, han har ju gett mig så himla mycket.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

8 år som røykefri

Ja, for 8 år siden idag så sluttet vi å røyke. Både jeg og Henrik. Utrolig nok så var det helt rett tidspunkt. Henrik begynte å ...