Mina egna erfarenheter och synpunkter av att vara styvmamma....

För det första så gillar jag inte ordet STYV....det låter så hårt. Tycker bonus låter mycket bättre. Så jag brukar själv säga att jag är bonusmamma och att jag har en bonusson.

Men mina erfareheter är bara positiva. Självklart så vet jag ju att jag har haft turen att få den bonussonen som jag har, han är ju helt underbar.
Och jag kan nästan garantera att det beror på hur man själv är och hur man bemöter barnen.

Min bonus har flera gånger sagt att han älskar mig, och det värmer ju så otrotligt. Det är ju så gott att höra.

Vad jag inte kan förstå är de bonusföräldrar som inte tycker om eller rent av hatar sina bonusbarn. De tycker de är jobbiga. Jag tror mer det handlar om svartsjuka för att deras nya har ett förflutet där ett underbart barn har kommit till världen. Och hur kan man bara hata ett barn. Eller bara tycka illa om det.

Ett barn är ett barn och söker bara bekräftelse. De söker uppmärksamhet och vill bara bli älskade. Om ett barn är jobbigt så är det ju bara för att se om den nye vuxne personen i deras liv kommer stanna. Kan man inte bevisa för barnet att man kommer stanna och finnas där för dem oavsett hur de beter sig, hur ska man då kunna vänta sig att få respekt och tillit från deras sida. Många gånger så har barnen blivit svikna av sina biologiska föräldrar så många gånger att de bygger upp en fasad, en mur, där de inte vill släppa in en annan vuxen. De vill ju inte bli sårade igen. Men visar man bara att man kommer finnas till för dem, även när de är som jobbigast, så släpper de den fasaden och allt blir bättre. Fast det kan ju ta tid.

Ett barn är ju det mest underbara som finns, så jag förstår inte hur man som vuxen kan vara så barnslig att man inte kan fatta det. Vare sig det gäller sina egna eller andras barn.

Och blir man ihop med någon som har barn sedan tidigare, så får man ju acceptera det, eller så har man ju inget där att göra.
Och värre är ju om bioföräldrarna inte lyssnar på sina barn utan stannar kvar hos den nye som hatar deras barn, bara för att de tycker så mycket om den personen.
Eller när den ene bioföräldern inte kan acceptera att pappa eller mamma har träffat en ny och då hindrar barnen från att hälsa på eller träffa deras andra förälder på grund av den nye. De är helt enkelt rädda för att barnen ska tycka mer om den nye än om bio. Och det är ju helt fel, för alla vet ju att ett barn alltid älskar sina biologiska föräldrar oavsett hur illa de beter sig.