Sorgen över att mista en familjemedlem!!!

Ja, nu tänkte jag skriva några ord om min älskade lillasyster Hilde Marie som dog den 8 december 1989 efter att ha blivit påkörd av en bil.....

Hon såg dagens ljus för första gång den 10 nevember 1977 på Voss i Norge, och dog ifrån oss bara 12 år gammal:-(

Jag och Hilde gjorde allt tillsammans. Vi delade sovrum. Kommer ihåg hur vi brukade låsa in oss där och bara sitta och sjunga i flera timmar....Eller när vi skulle städa, så öppnade vi fönstret och kastade ut allt:-) Vi klädde oss lika, och vi bråkade aldrig....Vi var bästisar....

Varje gång jag hör Turistens Klagan med Cornelis Wresvijk så tänker jag på henne. Hon skrattade lika härligt som flickan i låten.....

Vi var så kallade pseudotvillingar, det är när det är 18 månader eller mindre mellan varje barn, och det var ju bara 18 månader mellan oss.....

Dagen när hon dog var hon och vår lillebror på väg hem från skolan, det var mörkt och snöstorm. Min lillebror blev också påkörd, men han överlevde som tur var utan några som helst problem. Även om det var kritiskt för honom.
Hilde i alla fall hade brutit nacken, så om hon hadde överlevt, så kanske hon hade suttit där som ett kolli och inte vetat vem vi var. Eller så kanske hon hade varit klar i huvudet men inte kunnat uttrycka sig. Det är i alla fall så vi försöker tänka, för det känns ju lite lättare.

Och personen som körde bilen har vi inga problem med eftersom han aldrig kört för fort eller påvärkad. Så vi skyller inte olyckan på honom. Det var ju vädret som gjorde att det gick som det gick.
Jag tror dessutom att det är en mening med allt som händer. Jag tror att Hilde hade gjort sin tid här på jorden, hon hade utfört sitt uppdrag. Hennes tid var över.
Det kanske är hemskt att tänka så, men det hjälper mig.

Och sorgen och saknaden över att ha förlorat en älskad familjemedlem kommer ju alltid finnas där, men man lär sig leva med den. Hon finns ju alltid där i mina tankar.

Jag tror at det hjälpte mig mycket när jag gick sista året på gymnasiet och vi skulle skriva ett specialarbete. Då valde jag att skriva om just det att mista en familjemedlem.
Och dessutom så har vi alltid kunnat prata om det inom familjen.

Det värsta man kan göra är att inte prata om det, utan stänger in sig. Har man svårt att prata om det, så är det ju bra att skriva ner tankar och funderingar. Det har i alla fall hjälpt mig mycket. Man behöver ju inte visa det för någon, men man får ut det ur sina tankar.